Nu är vi hemma igen från Malmö. Gårdagen, natten och resan hem har varit en enda dimma. Jag har haft svårt att ta till mig vad som hänt, på riktigt liksom. Att hon inte längre kommer finnas här hos oss. Det känns så tomt.

Igår åkte vi hem till familjen och fikade, gick en promenad och lät henne springa runt i huset och trädgårn med deras foxterrier. De blev genast kompisar, även om Sally ville ha alla hans leksaker för sig själv :P Det kändes jättebra, familjen var precis som vi väntat oss och det kändes verkligen som att vi inte kunde hittat en bättre familj till Sally.

Sedan åkte vi och Sally till hotellet, käka roomservice och tömde minibaren. Jag sov ganska bra den natten eftersom jag fortfarande sköt upp vad som faktiskt höll på att hända. Tror inte jag grät en enda gång fram tills idag när vi lämna henne.

Vi möttes upp hemma hos familjen igen och skrev på kontraktet. Sedan åkte vi till en äng där vi släppte de lite. Sedan fick de koppla henne och vi gick åt varsitt håll. Både jag och Sebbe bröt ihop totalt så fort vi vände oss om för att gå tillbaka till bilen. Tror aldrig vi gråtit så mycket tillsammans innan, det var utan tvekan det svåraste jag gjort.

Hemresan gick bra.. sakta börjar allt sjunka in. Jag somnade från och till, böla lite och somna igen. Jag tycker synd om Sebbe som vat tvungen att vara vaken hela resan hem. Väl hemma nu så känns det väldigt tomt. Tyra har åkt med syster upp till landet och ska vara där en vecka, under min London resa. Jag ska alltså vara hundlös i en hel vecka! Det har jag inte varit på 2.5 år, så det känns otroligt jobbigt. Jag har aldrig varit ifrån Tyra mer än en helg så detta blir en helt ny erfarenhet. Kanske kan vara bra... vad vet jag.

Nu ska jag hur som helst sluta böla, och försökta vara glad för Sallys skull. Hon har en hel familj på 4 personer som nu bryr sig massa om henne. En stor villa med tomt och en galen liten terrierkille att retas med hela dagarna. De ska även pröva agility/lydnad/spår och liknande med henne för att se vad hon tycker om. Som sagt, hon kommer få det toppen. Det blir bara svårt för oss som fortfarande älskar och saknar vår lilla tjej, eller "Storbajsen" som Sebbe kallar henne.

Nu ska jag sysselsätta mig som fan denna vecka för att inte känna mig ensam. Tack ni vänner som ringt och visat ert stöd och kärlek, jag älskar er verkligen!